Det är en historiskt kraftig kris vi upplevt. Vi vet var den hade sina rötter. Den grodde i en jordmån av global makroekonomisk obalans, nya komplexa värdepapper, otillräckliga regleringar, bristande tillsyn av finansmarknaderna samt girighet och ansvarslöshet hos aktörer som ständigt gapade efter mer.
Några länder ser ut att komma ur krisen relativt oskadda, andra har mycket stora problem att hantera framöver. Sverige har till exempel Europas starkaste offentliga finanser, med det lägsta underskottet i EU 2010 och 2011 och en relativt låg statsskuld. Många andra länder har däremot drabbats av ett statsfinansiellt moras, med stora underskott och explosionsartade ökningar av statsskulden. Under perioden 2007–2011 har EU-ländernas genomsnittsskuld ökat med 25 procent av BNP. Länder som Danmark, Finland och Holland ser sina statsskulder öka med 20–24 procent av BNP på bara några år. Sveriges statsskuld ökar under samma tid med cirka en procent av BNP.
Bara för att komma tillbaka till tre procents underskott, som stabilitets- och tillväxtpakten föreskriver, kommer ett flertal EU-länder behöva genomföra gigantiska besparingsprogram på – översatt till svenska förhållanden – tio- och hundratals miljarder kronor de närmaste åren. Tack vare en ansvarsfull politik före och under krisen kan Sverige, i motsats till våra grannländer, inför valet i september diskutera fortsatta reformer. Detta trots att vi genomfört en mycket expansiv finanspolitik för att dämpa konjunkturnedgången, med nästan 90 miljarder i extraordinära finanspolitiska åtgärder.
Sverige har varit en starkt röst för bland annat ordning och reda på finansmarknaderna liksom i offentliga finanser. Under det svenska EU-ordförandeskapet enades finansministrarna om ett ramverk för finansiell tillsyn, principer för avveckling av ländernas krisåtgärder, nya regler för finansmarknaderna och bättre förutsättningar för krishantering.
Trots dessa viktiga framsteg återstår mycket att göra. En återgång till business as usual, med bristande regelverk och överdrivet risktagande vore farligt. Reformtempot måste bibehållas. Genom historien har vi sett att viljan till förändring av gamla strukturer brukar minska i takt med att allt längre tid gått från det att krisen inträffat. Därmed har nödvändiga reformer uteblivit och kriserna återkommit. Den här gången måste vi dra lärdom av krisen fullt ut.
Detta ställer krav på Ekofinrådet att ta ansvar för att fortsatt hantera den ekonomiska krisen kopplad till de stora underskotten och skulderna inom EU-länderna samt fortsätta förbättra regleringen av och tillsynen över de finansiella marknaderna.
I återgången till hållbara offentliga finanser är implementeringen av stabilitets- och tillväxtpakten avgörande. I dag kommer vi att fatta beslut om att inleda underskottsförfarande för Finland, Danmark, Bulgarien och Cypern. Därmed kommer det bara att vara 3 av 27 länder som inte är föremål för underskottsförfarande (Sverige, Estland och Luxemburg). Finansministrarna står alltså inför en stor utmaning att granska och se till att majoriteten av EU-länderna vidtar effektiva åtgärder för att minska underskott och statsskuld.
Dessutom har finansministrarna nyligen påbörjat ett viktigt arbete med att förbättra unionens ekonomisk-politiska samordning. Den senaste tidens utveckling har tydligt påvisat medlemsländernas ömsesidiga beroende och risken för spridningseffekter vid en krissituation. Nu måste vi stärka de medel som finns för att förhindra att liknande situationer uppstår igen. Den handlar bland annat om att skapa incitament för att spara i goda tider men även om att utnyttja sanktionsmöjligheter på ett trovärdigt sätt vid eventuella överträdelser. Vidare måste de nationella finanspolitiska ramverken stärkas runt om i Europa. Här är Sverige en föregångare.
Även i finansmarknadsfrågorna står mycket på spel. Under det svenska ordförandeskapet lyckades rådet uppnå en kompromiss om det så kallade tillsynspaketet. Frågan förhandlas för närvarande med Europaparlamentet (EP) i syfte att nå en gemensam överenskommelse. Ett systemriskråd kommer att inrättas med uppgift att värna den finansiella stabiliteten och tre EU-myndigheter etableras inom bank-, försäkrings- respektive värdepapperssektorerna.
Andra viktiga finansmarknadsfrågor på Ekofindagordningen framöver är ett förslag om att reglera hedge- och riskkapitalfonders verksamhet, ett nytt ramverk för krishantering på finansmarknaderna och nya kapitaltäckningsregler för bankerna.
En lång rad viktiga frågor ligger alltså framför oss. Alliansregeringen har haft en tydlig och konstruktiv hållning i dessa utmaningar, som är centrala för både Europas och Sveriges framtida tillväxt, sysselsättning och offentliga finanser.
Men vad skulle en rödgrön regering innebära för Sveriges agerande i avgörande ekonomiska frågor på europeisk nivå? Vad tycker egentligen Miljöpartiet, som till alldeles nyligen ville lämna EU, om kapitaltäckningsdirektivet? Hur ställer sig Vänsterpartiet, som fortfarande ifrågasätter hela idén om EU och budgetramverk, till en förstärkt stabilitets- och tillväxtpakt? Och hur hårt är Socialdemokraterna berett att driva frågor om ordning och reda i offentliga finanser, i eventuell konflikt med syskonpartierna i exempelvis Portugal och Spanien?
När jag nu åker på mandatperiodens sista Ekofinmöte kan jag inte annat än reflektera över hur stor osäkerheten är kring de rödgrönas syn på hur man bäst tar sig an Europas stora ekonomisk-politiska utmaningar.
Med en alliansregering kommer Sverige fortsatt vara en kraftfull röst för starkare regelverk och mer ordning och reda i de offentliga finanserna runt om i Europa. Därmed förbättrar vi Europas förutsättningar att hålla girighet och ansvarslöshet i korta tyglar till gagn för stabil tillväxt och sysselsättning. Det är till gagn också för ekonomin och jobben i Sverige.
Anders Borg
finansminister (M)