Insatser värda respekt
Tänk dig att du sover som djupast. Klockan är kring 03 och staden befinner sig i det närmaste i dvala. Du väcks av ett larm. 10 minuter senare står du i kolmörkt iskallt vatten på botten av Riddarfjärden iklädd dykarutrustning. Du letar efter den person som nyligen setts falla ned från Västerbron. Beskrivningen låter kanske overklig, men den är i högsta grad verklig för våra fantastiska brandmän. Den fysiska och psykiska påfrestningen som vår räddningstjänst upplever dagligen är värd att belysas. Ingen stad klarar sig utan sin räddningstjänst men kanske tar vi alla ibland den bara för given.
Jag talade nyligen med en brandman som gjort sitt yttersta i en lika overklig situation. En människas liv gick vid detta tillfälle inte att rädda. Omständigheter helt utanför brandmannens kontroll gjorde att en person dör framför brandmannens ögon. Händelser som detta sätter sina spår. Utomståendes felaktiga bedömningar av händelseförloppet kan här förvärra situationen avsevärt.
Jag är övertygad om att de lyckosamma insatserna, glädjen i att att få bidra till att rädda människoliv och att lyckas undvika stora skador på egendom, är det som driver våra brandmän att fortsätta arbeta. Brandmän är ofta först på platsen vid till exempel hjärtstopp och ofta räddas liv med små marginaler. Att få rädda ett liv måste väl ändå vara det mest omtumlande man kan få uppleva.
Vår räddningstjänst är professionell och hängiven. Alla gör sitt yttersta för att rädda liv och egendom och de är värda all aktning.
När då man får höra om att våra brandmän angrips av stenar, raketer spott och spä, då undrar nog de flesta var sans, förnuft och medmänsklighet tagit vägen. Det har förvisso inte hänt så ofta, men förekomsten stämmer till eftertanke. Vi har alla tagit del av händelser i Rosengård och även kring järvafältet. Många insatser görs för att motverka framtida händelser och myndigheter, beslutsfattare och andra sliter för att hitta nya arbetsmetoder. Är allt orsakat av utanförskap? Plötsligt angrips räddningstjänsten av studenter i Uppsala och nu blev frågan än mer komplicerad. Har vi tagit räddningstjänsten för given?
Jag ger mig inte. Jag kommer göra det jag kan för att se till att våra professionella brandmän får det bemötande och den respekt som de faktiskt förtjänar.
