M-debatt_ram

Moderaterna måste återta rollen som Sveriges arbetarparti.

I stället för dagens popcornpolitik med många förslag utan gemensam linje behövs en värderingsdebatt. De allra flesta vill arbeta och göra rätt för sig – och de vill ha något för sina skattepengar. Dessa människor behöver ett politiskt alternativ, skriver fyra Stockholmsmoderater.

Valet 2014 innebar det sämsta valresultatet för borgerligheten i modern tid. Snart ett år har nu gått sedan valnatten. Har vi bakom oss en tid av konsolidering och nytändning för Alliansen, dess partier och sympatisörer? Tyvärr måste konstateras att så inte verkar vara fallet. Något som inte minst visar sig i en begynnande och oroväckande misstro bland allmänborgerliga sympatisörer i opinionen.

Decemberöverenskommelsen är långtifrån ensam orsak till borgerlighetens problem. Än mer bekymmersam är den olyckliga nyförälskelsen i politikens former och teknik. Denna tar sig uttryck i en strid ström av förslag inom en mängd olika områden, men som har som gemensam nämnare att de saknar bäring på en sammanhållen värdegrund.

Denna popcornpolitik ger förvisso rubriker över dagen. Däremot är det inget som väcker positiva känslor vid samtalen i fikarummen, på bussen eller för den delen vid sommarens grillplatser. Där ställs allt oftare frågan om politiken blivit blind för vad människor i stort ser och upplever.

Att bryta denna cirkel låter sig inte enkelt göras, men är nödvändigt. Moderaterna har här ett vägval att göra. Ett vägval som vi står inför redan i oktober då Moderaterna samlas till partistämma. Ett vägval som avgör om Moderaterna åter ska börja vinna väljare, eller riskera hamna vid sidan av samhällsdebatten och med detta bli ett parti som allt färre vänder sig till.

1 Ett första steg handlar om att vi som parti måste ta tag i den misslyckade migrations- och integrationspolitiken, men annorlunda än vad borgerliga debattörer hittills lyckats prestera. Dessa gör sig i dag skyldiga till två allvarliga tankefel. För det första markerar de gentemot stora delar av samhället att alla andra frågor är av underordnad betydelse sett till utrymme i debatten, engagemang och vilja att spendera skattebetalarnas pengar. Det i sin tur väcker med rätta känslan av att politiken inte ser hela samhället. För det andra riskerar denna debattkantring att just skapa konflikt ifråga om utrymme och resurser mellan migrationen och övriga delar av det offentliga. Den fullt rättmätiga frågan om var alla pengar vi betalar i skatt egentligen tar vägen får med detta ett lika felaktigt som farligt svar, att invandringen är dålig för Sverige och att den enda vägen till nya offentliga utgifter är minskad invandring. Därmed blir många borgerliga debattörer inget annat än nyttiga idioter för de politiska krafter som eftersträvar att lyfta fram enkla lösningar på svåra samhällsutmaningar.

Att peka finger åt stora väljargrupper och kalla dem främlingsfientliga har visat sig föga konstruktivt. För oss som inte tror att stora väljargrupper i Sverige bär på främlingsfientliga åsikter eller en vilja att se enfrågepartier regera landet är utgångspunkten i stället att dagens politik måste lida brist på både tydlighet och värderingar. Detta trots att det i sak borde vara enkelt att slå fast vad som måste gälla för alla människor i Sverige: Att här gäller svensk lag lika för alla och här förväntas vi göra rätt för oss och bidra inom ramarna för en tydlig arbetslinje. Detta oavsett var vi kommer ifrån.

Sverige ska självklart vara ett land som tillsammans med andra tar ansvar för människor på flykt. Vi ska vara ett land med arbetskraftsinvandring. Det förtar samtidigt inte politikens behov att presentera åtgärder i frågor som många upplever att politiken bara pratar runt. Låt oss peka på tre exempel. För det första att lyfta fram det moderata förslaget om försörjningskrav vid anhöriginvandring. För det andra bör utländska medborgare som begår brott i Sverige utvisas och då även för brott längre ned på straffskalan. För det tredje, tiggeriet. Här bör vi minst driva frågan att låta kommunerna själva få bestämma om och i så fall var och i vilken omfattning tiggeri ska få förekomma. Detta inom ramarna för de kommunala ordningsstadgarna och på samma sätt som vi redan i dag reglerar nedskräpning eller alkoholintag på allmän plats.

2 Vår andra uppmaning inför partistämman är att Moderaterna ska återta rollen som Sveriges arbetarparti. Sverige består inte enbart av segregerade bostadsområden, extremism och människor som framlever sina liv i skuggan av offentliga bidrag och transfereringar. Den breda delen av svenska folket sätter fortsatt värde i att göra rätt för sig och går upp tidigt på morgonen för att göra just det. Det är deras liv och vardag som vi tydligare ska ha som utgångspunkt för debatten, men också som norm för hur vi vill att samhället ska byggas. Det handlar om att orka stå upp för samhällsbärande värden som att det ska löna sig att arbeta och att man som skattebetalare ska kunna lita på att få något tillbaka. Om att det ska gå att få en förskoleplats och att barnen ska få en bra skola. Att sjukvården ska gå att lita på och pensionen att leva på. Det handlar om att möta de samtal som förs om bostadsbrist, dålig mat på äldreboenden och en polis som upplevs osynlig. Därtill att se människors rättmätiga upprördhet över fusk med bidrag och brott mot våra gemensamma lagar och regler.

3 För det tredje handlar det om att markera mot oönskade värderingar i samhällsbygget. Att inte själv vilja ta ansvar för sin situation, att inte själv sträva efter att bidra eller att utnyttja vår öppenhet ska kort sagt inte accepteras i Sverige. Samhällets reaktion måste bli tydligare. Det måste gälla lika för alla. Oavsett det gäller fusk med bidrag, stök i klassrummen eller stenkastning. Detsamma gäller hot, våld eller så enkla saker som nedskräpning på allmän plats. Oavsett om den skyldige är vänster eller höger, infödd eller invandrad.

Vid höstens partistämma har Moderaterna möjlighet att väcka en ny värderingsdebatt till liv. Det är dags att återuppta rollen som det självklara alternativet för det arbetande Sverige. Att över tid orka stå upp för de människor som arbetar, som vill arbeta eller som har arbetat. Därtill att markera att Sverige ingenting är eller kommer att vara om vi inte står upp för ett samhällskontrakt som hedras av både medborgare och politiken. Där en förväntan på oss själva och våra medmänniskor att göra rätt för oss, måste mötas av en lika självklar förväntan på politiken att också leverera med hederliga och arbetande människor som utgångspunkt.

Vi får aldrig falla för den enkla idén att försöka formulera olika särlösningar för olika grupper i samhället. Snarare måste vi markera att ett fungerande samhälle i dag och i morgon bygger på ett samhällskontrakt som gäller lika för alla, i hela Sverige och för nya som gamla svenskar. Där du ska ha samma förväntningar och krav på dig oavsett var du är född eller var du kommer ifrån. Där vi är tydliga med vår förväntan om att bidra, men också vågar tala om vilka konsekvenserna blir av att ställa sig utanför.

Framtiden ligger öppen. Socialdemokratin har sedan länge abdikerat från ambitionen om sammanhållning och samhällsbygge. Sverige behöver en ny idé. Alla människor i Sverige som sätter värde på att göra rätt för sig behöver ett politiskt alternativ. Det är hög tid att Moderaterna och borgerligheten tydligt markerar att det är vi som har dem som utgångspunkt och vill vara deras röst. Det kräver att Moderaterna vågar tala klarspråk om vilka värden som ska bära Sverige.

 

Kjell Jansson (M), förbundsordförande, Moderaterna i Stockholms län
Kristoffer Tamsons (M), trafiklandstingsråd i Stockholms län. Ledamot av förbundsstyrelsen, Moderaterna i Stockholms stad
Pehr Granfalk (M), kommunstyrelsens ordförande i Solna. Ledamot av förbundsstyrelsen, Moderaterna i Stockholms län
Hanif Bali (M), riksdagsledamot med ansvar för integrationsfrågor