Gustav Blix

Av EU:s länder är det bara Tyskland som haft en högre jobbtillväxt än Sverige. Socialdemokraterna måste bestämma sig i skattefrågan. Ska skatter beslutas av EU eller av Sveriges riksdag. Det skriver Gustav Blix (M) och Henrik von Sydow (M) i slutreplik till Marie Granlund (S) och Olle Ludvigsson (S).

I en artikel på Europaportalen 22 maj försöker riksdagsledamoten Marie Granlund och europaparlamentarikern Olle Ludvigsson (båda S) klistra på oss moderater uppfattningar som vi inte har. Vi tycker precis som Socialdemokraterna att svensk arbetsmarknad ska beslutas om i Sverige och det ska även fortsättningsvis vara en nationell angelägenhet. Den svenska modellen där arbetsmarknaden i hög grad regleras genom avtal mellan arbetsmarknadens parter fungerar väl och bär värnas.

Det märkliga i sammanhanget är att varje gång det talas om att på europanivå reglera exempelvis arbetstid och jourtid – ett stort ingrepp i svensk arbetsmarknadsmodell – då röstar de socialdemokratiska Europaparlamentarikerna för detta. Alltså stick i stäv med vad man säger sig stå för.

Granlund och Ludvigsson hävdar också felaktigt att alliansregeringen misslyckats när det kommer till jobben. Av EU:s länder är det bara ett (Tyskland) som haft en högre jobbtillväxt än vi sedan 2006. Vi har samtidigt haft den största ackumulerade BNP-tillväxten av alla jämförbara länder under perioden 2007-2011. Sverige är dessutom det enda landet som under samma period minskat sin statskuld. Hur man än jämför är det tydligt att Sverige har klarat den värsta ekonomiska krisen sen 1930-talet bättre än de allra flesta länder.

Kommissionens sysselsättningspaket är förslag på olika åtgärder för ökad sysselsättning som medlemsstaterna bör överväga, det innebär inte att varje land ska eller måste genomföra de åtgärder som hålls fram. Att svensk arbetsmarknad klarar sig väl utan lagstadgade minimilöner ska vi givetvis fortsätta att argumentera för och försvara. Men vi välkomnar samtidigt slutsatsen att sänkta skatter på arbete kan öka sysselsättningen, precis som jobbskatteavdraget gjort i Sverige.

Istället för att försöka hoppa på oss moderater genom dåligt underbyggda debattartiklar så borde riksdagsledamoten Granlund och europaparlamentarikern Ludvigsson ha ett internt möte om vilken skattepolitik S egentligen står för.

Så sent som här om dagen den 23 maj röstade de svenska socialdemokraterna i Europaparlamentet ja till en resolution om att införa en finansiell transaktionsskatt i Europa. Från Socialdemokraterna i Bryssel hör vi också ofta stöd för att EU ska få mer av egna medel, vilket samma socialdemokrater säger sig vara emot när de är i Sveriges riksdag. Samtidigt skriver Granlund och Ludvigsson att Sverige själva ska bestämma om skatterna. Hur ska ni ha det egentligen?

Gustav Blix (M), riksdagsledamot och moderat gruppledare i EU-nämnden

Henrik von Sydow (M), riksdagsledamot och ordförande i skatteutskottet

Jobbskatteavdrag finns i 17 OECD-länder och alla utvärderingar visar på positiva och betydande effekter på sysselsättningen. Det är något som Socialdemokraterna tyvärr väljer att blunda för, skriver riksdagsledamöterna Gustav Blix (M) och Henrik von Sydow (M).

I dag firar vi Europadagen. En dag som symboliserar tanken om samförstånd och välstånd mellan människor och länder runt om i Europa. I dag när många länder går igenom hårda prövningar står just samförståndstanken i fokus.

I Europa finns det cirka 25 miljoner arbetslösa medborgare. Ungdomsarbetslösheten är i vissa länder över 50 procent. Det är med andra ord av central betydelse att politiska beslut öppnar upp för fler i arbete. Jobben är den viktigaste frågan och vi är övertygade om att sänkt skatt på låg och medelstora inkomster får fler i arbete. I ett krisande Europa är det bra att EU-kommissionen nu går fram med rekommendationer om sänkt skatt på arbete. En stark arbetslinje behövs i hela Europa.

I dag finns lösningar som liknar det svenska jobbskatteavdraget i hela 17 OECD-länder och de har utvärderats i en lång rad studier. Alla utvärderingar visar på att ett jobbskatteavdrag har positiva och betydande effekter på sysselsättningen. I Sverige märks effekten inte minst av att sysselsättningen ökat med 200 000 personer sedan 2006, trots den allvarligaste ekonomiska krisen på 70 år i Europa, något som Socialdemokraterna tyvärr väljer att blunda för.

Sänkt skatt på arbete ökar hushållens disponibla inkomst så att hushållen efterfrågar mer varor och tjänster. Genom våra reformer har människor med vanliga inkomster fått över 1000 kronor mer kvar i plånboken varje månad efter skatt. Men pengarna stannar inte där utan genom konsumtion eller investeringar används dessa pengar så att företag kan öka sin produktion och anställa fler. Jobbskatteavdragets både direkta och indirekta effekter förstärker tillsammans varandra och leder till att det varaktigt skapas fler arbeten. Denna arbetsfrämjande politik ger tillväxt och säkrar finansiering av välfärden, men den leder framför allt till att utanförskap kan brytas.

Därför rekommenderar även EU-kommissionen medlemsländerna att sänka skatten på arbete. I det sysselsättningspaket som kommissionen presenterat uppskattas att det finns potential till 20 miljoner nya jobb i Europa, om medlemsländerna sätter in rätt åtgärder. Just sänkt skatt på arbete tillsammans med höjd skatt på farliga kemikalier förs fram som en tillväxtdrivande skattepolitik. Detta ligger väl i linje med vad alliansregeringen har gjort och vill fortsätta göra. Vi vill därför gärna gå vidare med ett femte steg av jobbskatteavdraget när ekonomin tillåter det. Mot detta står en Socialdemokrati som i stället prioriterar en politik som höjer trösklar in på arbetsmarknaden och gör det mindre lönsamt att arbeta.

I Europa talas det nu mest om statsskuldsnivåer och räddningspaket. Självklart är det viktigt att hitta lösningar på de problemen, men de får inte skymma sikten för den kanske största utmaningen av alla, nämligen den utbredda arbetslösheten i Europa. Detta utanförskap är en tickande bomb som riskerar att explodera om inte EU och medlemsstaterna ger högsta prioritet till reformer som ger arbetstillfällen och tillväxt. Jobbskatteavdraget är en sådan reform.

Gustav Blix (M), riksdagsledamot och gruppledare för Moderaterna i EU-nämnden

Henrik von Sydow (M), riksdagsledamot och ordförande i skatteutskottet

Den ryske juristen Sergej Magnitskij hade varit fräck nog att anmäla att korrupta tjänstemän på skattemyndigheterna stulit enorma belopp från ryska staten. Men när de som han pekat ut gavs ansvar för utredningen pekade de i stället ut Magnitskij som ansvarig för stölden. Magnitskij sattes i fängelse, torterades och nekades akut vård 20 gånger. Sergej Magnitskij avled i fängelset den 16 november 2009 endast 37 år gammal.

Trots omfattande dokumentation har ingen hållits ansvarig för mordet. Tvärtom lades utredningen mot Larisa Litvinova, en av Magnitskijs läkare i fängelset, ned i början av april. Ungefär samtidigt beslutade den ryska författningsdomstolen att utredningen mot Sergej Magnitskij ska fortsätta trots att han avlidit. Rättsövergreppet fortsätter postumt medan skurkarna går fria.

Mörkläggningen sker dessbättre inte i tysthet. Ett stort antal regeringar och parlament runt om i världen har krävt rättvisa för Magnitskij. Tillsammans med 58 andra riksdagsledamöter från sju partier har jag vädjat till den svenska regeringen att fortsatt uppmärksamma fallet Magnitskij.

Ryssland skulle kunna vara så mycket mer. Ett land som utvecklar rättsstat och demokrati i takt med att banden stärks med andra länder i Europa. Lag och rätt i Ryssland är en fråga som angår hela Europa. Sverige och EU borde försöka stärka vänskaps- och affärsbanden till vanliga ryssar. Därför diskuteras nu möjligheten att införa viseringslättnader för ryska medborgare. Det vore mycket bra, men då behövs samtidigt en möjlighet att frysa tillgångar och införa reseförbud för de ryssar som gjort sig skyldiga till grova rättsövergrepp.

Utgången av fallet Magnitskij avgör Rysslands ställning som rättstat. Men det är dessvärre inget isolerat fall i ett land där Putin och hans anhang med ofta hårda tag försöker behålla greppet om makten. Bland offren märks journalister, människorättsaktivister och andra som vågar stå upp för frihet, demokrati och rättstat. Samtidigt ökar korruptionen och ledande personer fortsätter berika sig på alla andras bekostnad. Denna utveckling måste brytas. En bra början vore att ge rättvisa åt Sergej Magnitskij.

Gustav Blix (M)

riksdagsledamot för Stockholms kommun

EU:s sammanhållningspolitik behöver reformeras och moderniseras i grunden. Genom att hålla i utgifterna och fokusera på EU-budgetens mervärde kan vi säkerställa och öka legitimiteten för EU-medlemskapet. Det skriver Gustav Blix (M) i slutreplik till Jens Nilsson (S) och Göran Färm (S).

EU-parlamentarikerna och socialdemokraterna Jens Nilsson och Göran Färms artikel den 4 april som svar på min debattartikel på Europaportalen är tyvärr väldigt missledande.

Dels genom att de felaktigt återger vad min artikel handlar om, dels genom att de själva väljer att endast berätta om några ytterst väl valda delar om EU:s sammanhållningspolitik utan att problematisera helheten. Min enkla poäng i artikeln var att EU:s sammanhållningspolitik behöver reformeras och moderniseras i grunden.

Självklart finns det enskilda lovvärda, angelägna och lyckade projekt som får finansiering via denna del av EU:s budget. Nilsson och Färm lyfter själva fram några exempel. Men det finns också flera projekt inom EU:s sammanhållningspolitik som inte varit lika framgångsrika. Att som Nilsson och Färm endast uppmärksamma de mest framgångsrika projekten ger inte en rättvisande bild. För precis som deras positiva exempel kan man istället välja att lyfta fram projekt som skulle gynna små och medelstora företag men som till största delen gått till multinationella företag som IBM och Fiat. Eller exempel på hur tobaksföretag fått miljontals kronor för att finansiera en tobaksfabrik när vi istället bör hjälpa människor att sluta röka.

Sammanhållningspolitiken tillhör de delar av EU:s budget där det också finns mest upptäckta fel över hur pengarna används. När EU:s revisionsrätt presenterade sin senaste årsrapport så visade det sig att felen inom EU:s regionalstöd till och med ökat under 2010. Detta är en av anledningarna till att Sverige tillsammans med Nederländerna och Storbritannien nyligen valde att rösta nej till att bevilja EU-kommissionen ansvarsfrihet för 2010.

Nilsson och Färm berättar vidare att Sverige under perioden 2007-2013 förväntas få 16,7 miljarder kronor ur denna budget. Vad de inte berättar är att Sverige under samma period betalar mångdubbelt mer till EU:s budget. Vi kan till exempel jämföra årets betalningar och återflöden. Sverige förväntas då erhålla 1,39 miljarder kronor från EU:s regionalfond och 1,35 miljarder från EU:s socialfond, tillsammans alltså 2,74 miljarder kronor. Men samtidigt betalar Sverige en medlemsavgift till EU på totalt 31,3 miljarder kronor – alltså mer än tio gånger så mycket!

Inför nästa budgetperiod 2014-2020 föreslår nu kommissionen ökade utgifter. Om kommissionens budget går igenom som den nu ligger så skulle Sveriges avgift till EU öka med flera miljarder varje år.

Nilsson och Färm skriver att ”EU-stöden ger oss i Sverige ett mervärde av medlemskapet”. Men det finns väl långt viktigare mervärden av medlemskapet än EU-bidrag? Vi moderater vill att EU:s budget ska baseras på vikten av ett europeiskt mervärde, det vill säga att det finns verkliga och viktiga skäl till varför insatsen ska göras just på EU-nivå istället för nationellt, regionalt, lokalt eller inte alls. Medan Nilsson och Färm ser just ett återflöde av EU-bidrag som viktigt och hävdar att reformer av sammanhållningspolitiken skulle få ”katastrofala följder för legitimiteten av EU-medlemskapet” så menar jag att de har helt fel.

Tvärtom tror jag att vi precis genom att fokusera på EU-budgetens mervärde gör långt mycket mer för att säkerställa och öka legitimiteten för EU-medlemskapet. Jag är övertygad om att svenska skattebetalare gärna är med och betalar för gemensamma EU-projekt om dessa är effektiva och välskötta utan fusk eller fel samt om de bidrar till att skapa verkligt mervärde. Just därför är det viktigt att vi nu orkar både prioritera och reformera EU-budgeten inför den kommande perioden 2014-2020.

Därför arbetar nu den moderatledda alliansregeringen aktivt för att ta tillvara både svenska och europeiska intressen i den kommande budgeten. Därför vill vi se att EU:s resurser fokuserar mer just på unionens mest eftersatta regioner samt på utökade satsningar på forskning och infrastruktur.

I en debatt om hur vi vill ha EU:s kommande budget måste vi vända på alla stenar och våga göra viktiga prioriteringar. Det är knappast bristen på EU-bidrag som skapat dagens allvarliga ekonomiska problem i många medlemsländer. Tvärtom är krisen som djupast just i de länder som de senaste decennierna fått störst bidrag.

Europas stora problem är vår sviktande konkurrenskraft. Här krävs reformer och avregleringar av det slag som Sveriges regering och riksdag genomfört sedan vår djupa 90-talskris. Reformer som både bringar ordning och reda i offentliga finanser och frigör marknadsekonomins dynamiska kraft att skapa företag, arbete och välstånd genom ekonomisk tillväxt och utveckling.

Här verkar Nilsson och Färm helt ha glömt bort att just avregleringar av branscher som handel, telekom och IT var starkt bidragande orsak till att Sverige tog sig ur 90-talskrisen och att vi har klarat den nuvarande krisen långt bättre än många andra EU-länder.

Gustav Blix (M)

Riksdagsledamot och gruppledare för moderaterna i EU-nämnden

I en intervju på Europaportalen (23/3) säger sig Jens Nilsson, S-ledamot i Europaparlamentet, vara oroad över att regeringen skulle spela bort svenska intressen i förhandlingarna om EU:s långtidsbudget för åren 2014-2020. Inget kunde vara mer fel. Regeringens linje är att värna svenska intressen och samtidigt försöka utveckla EU som helhet.

Den svenska hållningen är att EU-utgifterna bör minska. Det är inte rimligt att EU-budgeten växer samtidigt som miljoner EU-medborgare får leva med höjda skatter och besparingar när medlemsländerna försöker komma tillrätta med underskott och skulder. Samtidigt skulle minskade utgifter för EU-medlemskapet kunna frigöra resurser till annat som vi prioriterar högt här hemma i Sverige, till exempel för att bekämpa ungdomsarbetslösheten.

Det finns områden som forskning och infrastruktur där vi ser ett mervärde av att samarbeta på EU-nivå. Dit hör till exempel gränsöverskridande infrastruktur eller forskningssamarbeten där resurser på EU-nivå är motiverade. Men nya satsningar på dessa områden vill vi moderater betala genom att prioritera om inom budgeten, inte genom att låta EU-budgeten växa ytterligare. Men då måste vi spara på områden som EU lägger pengar på idag. Dit hör framförallt den gemensamma jordbrukspolitiken där dagens omfattande subventioner helst skulle fasas ut helt.

Men även EU:s sammanhållningspolitik är i behov av en kraftig översyn. För den utgör inte bara en alltför stor andel av EU:s budget (1/3) – den är dessvärre också ofta ineffektiv. Sammanhållningspolitiken bör därför reformeras både vad gäller inriktning och omfattning. Vi anser att sammanhållningspolitiken bör bli mer orienterad mot att öka EU:s tillväxt och konkurrenskraft inom den så kallade EU2020-strategin. I EU-kommissionens förslag till budget som nu förhandlas föreslås förvånande nog en omfördelning från de allra fattigaste regionerna till de mindre fattiga. Vi vill istället se att EU:s resurser fokusera mer på unionens mest eftersatta regioner.

Europas stora utmaning nu är att skapa nya jobb genom ökad tillväxt och stärkt konkurrenskraft. Här kan EU:s budget spela en roll men än viktigare är att medlemsländerna fortsätter reformera sina ekonomier och kommer tillrätta med den förtroendekris som följer i kölvattnet efter stora underskott och växande skuldberg. De vänsterpolitiker som skyller Europas kris på avregleringar och andra marknadsorienterade reformer har helt fel. Tvärtom är både EU och många medlemsländer alldeles för slutna och reglerade. Tittar man till exempel på rankingen ”Index of Economic Freedom” så ser man tydligt att de EU-länder som har de friaste ekonomierna också klarat krisen bättre eller återhämtat sig starkare än andra EU-länder. Dit hör Sverige som enligt rankingen kommer på 21:a plats, medan krisländer som Italien och Grekland hamnar först på plats 92 respektive 119. Dessa båda länder är i ekonomisk mening lika fria som Azerbajdzjan, Benin eller Nicaragua.

Europas krisande ekonomier behöver den typen av reformer som vi genomfört sedan 90-talskrisen. Från vänsterhåll – inklusive från svenska socialdemokraterna – låter det ofta som om tillväxt kommer genom offentliga investeringar, stimulanser och bidrag. Men ska Europa, EU och Sverige komma stärkta ur krisen handlar det snarare om att stärka arbetslinjen, förenkla för företag och konsumenter att mötas på marknaden samt att öka öppenheten och handeln mellan länder. Men också om att orka och våga prioritera vad vi använder offentliga medel till. Här går en tydlig skiljelinje – både i riksdagen och på EU-nivå – mellan socialdemokrater som verkar ha råd med det mesta och alliansen som vill ha ordning i de offentliga finanserna och använda de skattepengar som finns på bästa möjliga sätt.

Gustav Blix
Riksdagsledamot och gruppledare för moderaterna i EU-nämnden